Gammboern
På kartan från 1915 kan 4 bostugor urskiljas. De har X-märkta tak.
Botvid Svensson berättade på en inspelning från 1993 att stugorna ägdes av Jöns Andersson, Jacke Lindh, Isak Tåqvist och Tollófsson.
Hans Vesterlund flyttade på 20-talet upp en äldre stuga från Näsudden till Gamboern. Den timrades upp bara ett stenkast från Jöns Anners. I Aina Lithanders bok Återblickar kan du läsa mer om Gamboern i en intervju med Isak Vesterlund. Enligt Isak hade även C J Grönlund en stuga på vallen. Även Isak Anners´n och Erik Norström ska ha nyttjat Gamboern.
Många byggnader är inritade på kartan. Vilka funktioner hade de ?
Strax bakom bovallen ses än i dag spåren av omfattande myrodlingar. Rester av hölador står fortfarande kvar.
Hur läng brukades Gamboern ?
Idag finns två hus kvar på vallen. Jacke Linds och Jöns Anners. Rune Mattsson är numera ägare till Jackes boern. Stugan är ett omtyckt utflyktsmål vintertid för skoterfolk, skidåkare och hundspannsförare.
Gränbärget (Granberget)
Vid laga skifte 1915 kom Gränbärget helt och hållet att hamna på mark som tillskriftades Kramforsbolaget.
Jag har inte i handlingarna kunnat finna att några försök gjordes för att bovallen skulle få vara kvar i enskild ägo. Fråga om ägarbyten ställdes men ingen begärde att någon sådan åtgärd skulle vidtas. Kanske var det så, och nu spekulerar jag, att Gränbärge blivit överexploaterat. Det stora antalet brukare innebar konkurrens om skogsbetet. All tillgänglig mark var uppodlad och det fanns inte längre utvecklingsmöjligheter på Gränbärge. De allra flesta byggnaderna timrades ner 1921 och flyttades. Någon fick stå kvar, och det är fortfarande möjligt att se rester av timmerhus. Enligt uppgift av Botvid Svensson m.fl. skulle Martins Lisa vara den som längst stannade kvar på Gränbärge. Irma Alexandersson besökte Martins Lisa och dottern Hilda i deras bostuga på 30-talet. De hade fått överta Johan Norlins stuga när han flyttade till Nyboern. Deras egen stuga brann upp i tidigt skede. När Hilda slutade nyttja Granberget flyttade Gustav Axelsson ner bostugan till Nybränna. Stugan står på hans gård strax intill Krontorpsvägen. Botvid visste också att Gustav Norsröm innehade en vall. Petrus Norlin övertog Hankes. Gunnar Eriksson berättar att det stod 7 stugor på Gränbärge. Nederst, närmast sjön och ett stycke från de andra låg Lars Emanuel Modins vall. Sedan i tur och ordning Ol Jöns (Axelssons), Ante Petters, Isak Tåqvists (Martins Lisas, stugan brann ner), Mattes Masn´s, okänd och slutligen Petrus Norlins eller Hankes. I boken Återblickar berättar Martin Eriksson hur han som 9-åring hjälpte till med flytten av deras stuga till Nyboern. Även Gunnar Eriksson berättar i Återblickar om livet uppe i Boern. Kramforsbolaget hade säkert inte något intresse av att låta bönderna ha kvar sina bostugor och odlingar. SCA, som idag äger och förvaltar marken, verkar i ännu större grad vilja sudda bort spåren av fäbodlivet. Hela bovallen är igenplanterad med tätväxande contorta och djupa spår av skogsmaskiner skär rakt genom Gränbärgsboern, som en gång var byns största bovall. Så sent som 1955 övertalades Andrietta att skriva under handlingar som innebar förlust av gamla rättigheter rörande fäbodsdrift, mulbete m.m.
Ysterboern och Västerhusa
Ysterboern ligger längst bort från byn och anlades troligen av bönder från Tjädernäset.
Jacke Norström hade sin bovall här. Vallen låg även på lagom avstånd för bärjara, folk från Abborrholmberget. Ysterboern lär vara äldre än Gamboern. Om Norström berättas det att han under slåttanna en dag lade sig ner uppe vid boern på en ströäng. Hans hustru blev alltmer orolig, då dagen blev till afton och Jacke låg kvar, till synes drömmande. Plötsligt reste han sig, sa till frun att lämna räfsan och följa honom hem. – Vi ska sluta med det här, lär han ha sagt Efter den dagen gav sig Jacke Norström ut för att göra skogsaffärer. Men det är en annan historia. Den andra vallen ägdes av Botvids farfar och morfar, Sven Andersson och Nicke Andersson. Den brukades fram till mitten av 30-talet. Då av Anders Lindqvist och Per Svensson. Anders och Anna bodde i kammaren medan Per, Hilma och deras barn fick plats i köket. Min farmor berättade att hon ofta mötte Anna Lindqvist på stigen från Bärjä till boern. Anna gick varje dag hem med mjölk till sin mor, som var sängliggande, och för att inte öda tid så stickade hon längs vägen. Ysterboern nyttjades senare som jaktstuga av byns älgjägare. Det lär finnas många berättelser om detta. Av ngn anledning togs innerväggarna bort vilket menligt inverkade på fäbokänslan. Gasolspis och belysning installerades av jaktlaget. När skoterleden ner mot Tåsjöberget kom till, blev stugan något av raststuga för skoterklubben. Olyckligtvis brann huset ner för några år sedan och har inte återuppbyggts.
Västerhusa
Några hundra meter norr om Ysterboern låg Västerhusa. Här var det bybor från början. Mattes Mas´n och Daniel Jacks. Även Kerstop Ors´n nämns. Vallen var i bruk in på 20-talet. Kristoffer Mattsson flyttade till Nyboern och min farmor Märta flyttade till Lindarkojan nedanför Björntjärna. Här är exemplen på SCA:s obefintliga miljöhänsyn ännu tyligare än på Granberget. En skogsbilväg har brutits fram till vallen, som jämnats av till vändplan och timmeravlägge. Utsikt från farmors fäboställe vid Västerhusa sommaren 1993. All skog är borta och vallen omges av contortaplantage. Högsta punkt vid horisonten är Midsommarfjället. Storebror Birger fotograferade.
Bild 1: Botvid Svensson utanför familjens bostuga i Ysterboern sommaren 1993.Birger Lindh bar matsäcken och fotade.
Bild 2: Birgitta och Robert Collin söker spår efter byggnader på s.k. Norströmsvallen vid Ysterboern. Det är högsommar 2009 och regnigt värre.
Nyboern
De bönder som tilldelats mark på lapplandssidan av landskapsgränsen vid laga skiftet 1915 flyttade sina fäbodar till Nyboern.
Troligen nytimrades de flesta, men några hus flyttades säkert hit från Gränbärgä. Här står fortfarande nästan alla bostugor kvar, även om skicket varierar. Petrus Norlins bostuga finns kvar, ävenså rester av fähus m.m. Där bodde så sent som på 50-talet Karl med sin familj när han arbetade i timmerskogen. Bilden från 2006. Strax intill husen på Petrus bovall, något närmare vägen, syns spår av Johan Norlins fäbod. Lennart Norlin berättar följande om sin morfars bostuga: -Petrus dotter Anna trivdes inte i boern. Hon var otröjän. Petrus erbjöd därför Johan att bygga ny stuga på hans mark. På det sättet skulle Johans dotter Märta komma dit som tröjne åt Anna och så blev det. När Lennart var 13 år gammal flyttade han ner bostugan till Nyåkern. Jöns Lindqvist hjälpte honom att märka upp timmerstommen, och sedan körde Lennart hem virket med Johans häst, Persson. – Jag höll på hela vintern, berättar Lennart. – Det gick ju bara att köra ett lass per dag. Johans bostuga står idag uppe på backen hos Leif och Inger i Nyåkern. Björntjärnsvägen, som var färdig 1975, går numera förbi Nyboern. Först passeras Ante Norlins, sedan Mattias Mattssons, Erikssons och en bit från vägen Kristoffer Mattssons. Gunnar Eriksson berättar att hans far Nils och sonen Martin Byggde den första stugan i Nyboern 1922. Stugan nyttjades även av Kristoffer Eriksson. Mattias bovall har Rolf Sparby tagit hand om. Kristoffers, byggd 1923, sköter Elsy-Marie om på ett förtjänstfullt sätt, och stugan står öppen för vandrare och friluftsfolk i allmänhet. Norråkers bonnjaktlag har byggt sitt älgslakthus på vallen. Redan tidigt försöktes det från hemmansägarhåll att få allmän väg förbi Nyboern. Vägen skulle fortsätta till Högland. Men det blev inte så. Vägen byggdes via Högda. Dock startades en insamling i byn till förmån för ett vägbygge och detta resulterade i det som nu kallas Käringvägen. Den går från Krontorp förbi Gammboern och Bäverhålet vid Gåraträsksjön fram till Nyboern. De mesta pengarna kom in via syföreningsverksamhet. Det finns många insändare att läsa om just dessa vägplaner i Gahlins bok. Alla var inte positivt inställda till en väg mellan Norråker och Kroksjöberget.
Bild 1: Petrus Norlins bostuga.
Bild 2: Här guidar Rolf Sparby sommaren 2006 och berättar om lämningarna efter Johan Norlins fäbod. En kolbotten är fortfarande lätt att urskilja.
Stortägen och Onbäcken
I början av 20-talet skiftades Daniel Jacks. Jacke erhöll inägorna medans utägorna delades mellan de övriga arvingarna.
Nu hade myrodling blivit högaktuell varför varje lott måste tilldelas lika stor del av odlingsbar myrmark. Ett område strax norr om Björntjärna hade spåtts stor odlingspotential och fått namnet Stortägen. För att alla skulle få sin del av rikedomen blev skiftena där ca 3 km långa och 40 meter breda. Under 30-talet odlades Stortägen upp. Anders Lind fraktade upp en hemmabyggd traktor för att underlätta arbetet. Kan någon berätta vart den maskinen tog vägen? Isak Anners´n och hustrun Karin byggde fäbod på den intilliggande skogsmarken. Sönerna Jakob och Verner hjälpte till. De bar lera från en tjärn på andra sidan Onbäcken. Två skyfflar i en plåtburk i mesen var lagom börda. Egon Andersson berättar att murpipan skulle vara 12″x 12″ och att avståndet mellan eldpall och räpp skulle vara 36 tum. Rester av murstocken står fortfarande kvar på platsen. Nästan all skog på Isaks skifte i Björntjärnbacken gick åt till bygget av stuga och sommarlagård. Verner flyttade i slutet av 40-talet bostugan hem till gården och där bodde sedan Isak och Karin fram till sin bortgång 1959. Lars Göran nyttjar numera stugan som lager för sina elprylar. På den mark som tillskiftats min farfar stod sedan tidigare Lindarkojan. Dit flyttade min farmor Märta sin fäbodverksamhet från Västerhusa. Faster Hedvig berättade många spökhistorier från tiden då hon var där som fäbostinta. När hon blev alltför mörkrädd brukade hon springa över till faster Karin. Farfar dog före skiftet och på den tiden ärvde inte hustrun. De omyndiga barnen blev ägare och farmor ser ut att ha slitit ont med förmyndare och överhet. Kojan flyttade hennes svåger Anders upp på sitt skifte vid Björntjärnbacken. Den revs 1957 och flyttades året därpå ner till byn och sattes upp nere vid Tåsjön. En skorsten står fortfarande kvar med vedspis och allt uppe på Björntjärnbacken. Passerar du den måste du öppna vedluckan och skriva en rad i gästboken. Efter Anders död fortsatte Jakob Andersson att bruka odlingen fram till mitten av 50-talet. Anders Linds fäbod vid Stortägen. Den ursprungliga skogskojan hade timrats på några varv på höjden och försetts med utbyggnad på gaveln när den flyttades hit. Det är alltså denhär skorstenen som fortfarande står kvar. Kortet taget av Irma Alexandersson året innan stugan flyttades ner till byn. Min pappa Håkan odlade upp vår del av Stortägen. Halva odlingen såddes in med höfrö, den andra delen blev bara plöjd. Diken grävdes längs ägogränserna samt i mitten av tegen. Hölada byggdes och virke till 40 hässjor gjordes i ordning. Skörden blev bra det första året. Efter slåttanna kom beredskapsinkallelsen. Pappa hamnade uppe i Tornedalen och han bad därför Elof Mattsson att lada höet. Det hämtades sedan aldrig hem. Pappa berättade inte om odlingsmödan uppe vid Stortägen. Han såg det som ett stort misslyckande. Jag följde honom dit i början av 60-talet. Då hade ladtaket rasat in. Vi gick inte fram utan stod på en kulle intill och tittade. Odlingarna på Stortägen gav aldrig de skördar som förväntats. För att något över huvud skulle växa måste mycken konstgödning till. Den del som såddes in är nu bevuxen av lövsly. På den plöjda delen har det kommit björk. Resterna av ladan har Birger och jag byggt en liten koja av. Kliv gärna in när du har vägarna förbi. Ladan som blev en liten koja. Den var byggd mitt över det dräneringsdike som delar odlingen på mitten. Bilden tagen av Birger Lindh 1963. Onbäcken I omedelbar närhet till Stortägen, men närmare Onbäcken och på Doroteasidan av länsgränsen byggde Samuel och hustrun Henny 1937 hus för permanentboende. Tanken var nog att närheten till jaktmarker och fiskevatten skulle underlätta försörjningen. Längs Onbäcken fanns bördiga ströängar att bärga vinterfoder från. Henry var i förskoleåldern och Ann Marie föddes under vistelsen där borta. När sedan Henny väntade Gun beslöt man sig för att flytta tillbaka till byn. De bosatte sig i Abborrholmsberget. Huset revs och flyttades till Högland. Hans Edman berättade om en övernattning hos Samuel och Henny. Han hade firat jul hos sin bror Johannes i Lövnäs. Innan han återvände söderut skulle han även besöka föräldrarna i Abborrholmberget, August och Maria Edman. Han skidade från Lövnäs över Blajkfjället , förbi Storbäck och Högland mot Lojtavare. Skidföret försämrades dramatiskt under dagen och när mörkret föll började också krafterna att tryta. – Då anade jag i fjärran ett ljussken. Trodde först att tröttheten spelade mig ett spratt. När jag kom närmare såg jag att det var skenet från ett fönstret i en stuga som lyste i mörkret. Jag visste inte om att Samuel och Henny hade satt ner sina bopålar uppe vid Onbäcken. För Hans blev det räddningen ur en mycket farlig situation och för Samuel och Henny ett välkommet besök ute i ödemarken.
Bild 1: Anders Linds fäbod vid Stortägen.
Bild 2: Ladan som blev en liten koja. Bilden tagen av Birger Lindh 1963